Om jag ändå kunde skriva allt
Detta är den mest bisarra historia jag någonsin hört, att jag nu också varit mitt i den gör ju inte saken sämre. Eller bättre, jag vet inte riktigt. Det är en väldigt lång story, väljer dock att korta ner den rätt så mycket. Dels för att jag inte kommer ihåg alla detaljer, dels för att ni ska orka läsa den. Jaja, get to the point...
Strax efter jag började mitt nuvarande jobb så blev en av mina arbetskamrater pappa till två pojkar, tvillingar alltså. Sånt är ju alltid trevligt, grattis grattis och allt som nu hör till. Det tråkiga var att rätt så snart blev dom dåliga, den ena riktigt illa däran. Vet inte riktigt vad som var fel, men det var iaf inte bara en sak. Organ hit och organ dit. Det gick upp och ner, ibland bättre för att sedan bli sämre igen. Alla tyckte självklart jättesynd om honom, konstigt vore väl annars. Minns inte exakt när, men drygt ett år sedan är det, så dog den ungen som hela tiden varit sämst. Otroligt tragiskt, ingen visste vad dom skulle säga. Hur fan tröstar man nån som just mist sitt barn liksom? En liten konstig detalj i det hela var att han kom tilbaka till jobbet efter typ 2-3 dagar, utan att visa någon direkt sorg. Men men, alla reagerar olika. Men inte att allt är som innan....eller?
Någongång runt semestern, strax innan eller strax efter, kom det till min kännedom att det fanns några som hade börjat tvivla på att det verkligen fanns något barn. Jag tyckte det lät lite väl absurt, hur kunde dom tro det. För vem i helvete HITTAR PÅ att dom får barn? Men jag lyssnade på deras tankar och började sedan att observera vad han sa när han talade om grabben. Mycket som lät märkligt alltså. Både angående barnet, vad han gjorde och hur han betedde sig, men också om saker runt omkring. Han visade en himla massa bilder på sina hundar, men aldrig nån på sin son. Jo en bild hade visat en gång, och det var tydligen den som hade fått vissa att betvivla detta faktum. Bilden i fråga var ett sönderklippt fotografi visande en pojke, men möbler och allt runt omkring andades 70-tal så det står härliga till. Kan det ha varit en bild på han själv i den åldern? Det var iaf vad som misstänktes. Dom hade det kärvt ekonomiskt, för hans sambo fick ingen föräldrapenning. Ehhhh va? Dom levde alltså på bara hans lön, jo men tjena. Om det framkom då eller i slutet av denna historia törs jag inte svara på, men dom fick iaf inget barnbidrag heller. Som jag skrev innan så var ju pojken inte helt frisk, mycket konstigheter var det. Han fick en ny njure från sin avlidna tvillingbror, som hans kropp hade svårt att ta till sig. Inget konstigt i sig, det är ju rätt vanligt vid organtransplantationer. Men alla om och men stämde inte. Någon som förstår att vi började ana ugglor i mossen?
Jag gick till skattemyndigheten och kollade lite på deras datorer, ville se om jag fick fram något där. Vi hade frågat vad grabben hette, vilket efternamn han hade? Vad heter hans sambo? Jag knappade in namnet vi fått, ingen träff. Okej hade jag gjort något fel? Jag provade med hennes efternamn, provade bådas efternamn. Ingenting, NADA! Började tvivla på om han ens hade någon sambo, men efter att ha sökt på henne så kom jag fram till att det var iaf sant. Hon fanns, och dom var skrivna på samma adress. Nu var ju frågan hur vi skulle gå vidare härifrån? Jag ångrar idag att jag inte gick och pratade med någon i personalen, med facit i hand så vet jag att mycket mer information hade kommit fram. Men det är lätt att vara efterklok.
Visst hade vi rätt mycket kött på benen, men ändå fanns tvivlen där. Hade vi missat nåt i våra eftersökningar? Det vore ju brutalt pinsamt att konfrontera honom med en anklagelse att det inte finns något barn, och sen visar det sig att vi har fel. Nej den risken var det ingen som ville ta. Historierna fortsatte, och värre blev dom. Dagisplats kostade mellan 3000-4000 i månaden, han skulle vara tvungen att jobba ihop komptid för att få ta ut föräldraledigt etc etc. Hallå det finns faktiskt dom på vårat jobb som har småbarn! Problemet, som vi såg det, var att vi inte hade några konkreta bevis som skulle styrka våra teorier. Det hade varit mycket enklare om det funnits svart på vitt, nånting... vad som helst. För vem skulle tro på oss om vi gick till chefsnivå och framförde vad vi trodde? Jag skulle nog inte ha gjort det iaf, det är en alltför osannolik historia för att vara sann. Tiden gick och vi funderade, och vi lyssnade...funderade lite till. Men ingen bra lösning dök upp i våra huvuden.
Förra måndagen kom han till jobbet och talade om att även denna sonen hade gått bort. PÅ SÖNDAGKVÄLL!!!! Vad fan gjorde han på jobbet då? Han sa att han inte var på humör. NÄHÄ säger du det. Till saken hör att vi har en annan kille på jobbet som faktiskt har förlorat ett barn, och han kom inte till arbetet dagen efter kan jag säga. Men hur tror ni han kände sig när den här luffarn kommer till jobbet dagen efter att hans son dött? Han mådde inte bra ska ni veta, han tog det väldigt hårt. Nu är det även så att han inte visste något om våra teorier, det var inget vi ville sprida ut hur som helst. Vi var bara några få som visste om det vid denna tidpunkten. Circle of trust...
Det vi "invigda" kände i denna stund var en stor ilska, respektlösheten mot den stackaren som verkligen förlorat ett barn. Nu var det allvar, detta måste få ett slut och det bums. På tisdagen fick chefen reda på vad vi trodde, och även allt som vi hört under denna tiden. Han hade också börjat fundera, eller iaf tyckt det var konstigt. Framför allt att han var på jobbet redan morgonen efter dödsfallet. Vi började nysta ännu mer i denna soppa, tog reda på hur vi kunde få veta mer. Vart skulle vi vända oss? Det visade sig vara hur jävla enkelt som helst. Alla uppgifter är tillgängliga för vem som helst. Det var bara att ringa skattemyndigheten så kollade dom upp detta, och sen faxade dom över papper till oss. Svart på vitt vad vi trott så länge. Det fanns inget barn, det har aldrig funnits några öht.
Detta var onsdag eftermiddag som vi fick dessa papper. På torsdag skulle begravningen ske, vilket innebar att han skulle vara ledig. Vi frågade vid vilken kyrka han skulle begravas. Sen ringde vi dit och frågade om det var någon begravning vid den tiden som han angett. Svaret var som väntat, ingenting fanns inplanerat. Inte ens någon annan tidpunkt (vilket vi självklart förstod men var tvungna att fråga om). Fredagen kom och det var dags för konfrontation. Alla papper lades på bordet, och han kunde inte ge någon förklaring. "Jaha konstigt att han inte fanns registrerad, det borde han vara." "Ja vi tycker det är konstigt att vi inte fått barnbidrag på nästan två år." Idioten satt alltså och blånekade fast han var överöst med bevis. Det sista som sades var att på måndag så ska en dödsattest visas upp. Efter en stund så sökte han upp chefen igen och erkände att det inte funnits några barn. Detta var precis innan hemgång, så ingen ville väl stanna kvar och diskutera. Han fick helgen på sig att tänka eller nåt.
Måndag morgon, han är sjuk. Förvånande? Tisdag, fortfarande sjuk. Svarar inte på samtal, abonnemang finns ej etc etc. Till slut svarar han på mejl, han skulle komma till jobbet imorgon (läs idag). Mycket riktigt, han dök upp idag. Nu ska även sägas att vi visste ingenting, det var bara chefen som visste om detta. Officiellt alltså. Så för våran del var det bara att försöka vara som vanligt. Jävligt lätt, eller hur.
Nu till slutet, han har fått gå hem. Han sa upp sig själv idag, och gick hem direkt. Men tror ni lögnerna slutade där? Nej då inte alls. Han hade ju trott att han skulle kunna berätta detta för oss (han vet ju inte att vi vet), och sen skulle allt vara som vanligt igen. Jo eller hur? Men när han kom ut från "mötet" så sa han att han hade sagt upp sig för att han hade fått ett nytt jobb, med mycket bättre lön. Till vissa sa han att han skulle jobba på ett ställe, till andra var det ett helt annat ställe. Någor företagsnamn kunde han inte, han hade glömt bort vad dom hette. Sen så skulle han på intervju imorgon. Varför ska man på intervju om man redan har fått ett nytt jobb? Detta inom loppet av en dryg timme. Stabil kille inte sant?
Hur kan man hitta på en sån här bisarr historia? Vart kommer den ifrån? Sitter man hemma och typ skriver manus, så att man vet vad man ska säga? Nej inte i detta fallet, då borde han ha skrivit lite trovärdigt iaf. Jag har inga svar, bara en helvetes massa frågor. Men vem ska jag fråga för att få svar på dom? Han själv kanske ni tänker. Jo tjena, varför skulle det komma någon sanning ur hans mun nu när det inte gjort det innan. Fråga en mytoman om varför han ljuger, det känns som en bra idé....NOT.
Strax efter jag började mitt nuvarande jobb så blev en av mina arbetskamrater pappa till två pojkar, tvillingar alltså. Sånt är ju alltid trevligt, grattis grattis och allt som nu hör till. Det tråkiga var att rätt så snart blev dom dåliga, den ena riktigt illa däran. Vet inte riktigt vad som var fel, men det var iaf inte bara en sak. Organ hit och organ dit. Det gick upp och ner, ibland bättre för att sedan bli sämre igen. Alla tyckte självklart jättesynd om honom, konstigt vore väl annars. Minns inte exakt när, men drygt ett år sedan är det, så dog den ungen som hela tiden varit sämst. Otroligt tragiskt, ingen visste vad dom skulle säga. Hur fan tröstar man nån som just mist sitt barn liksom? En liten konstig detalj i det hela var att han kom tilbaka till jobbet efter typ 2-3 dagar, utan att visa någon direkt sorg. Men men, alla reagerar olika. Men inte att allt är som innan....eller?
Någongång runt semestern, strax innan eller strax efter, kom det till min kännedom att det fanns några som hade börjat tvivla på att det verkligen fanns något barn. Jag tyckte det lät lite väl absurt, hur kunde dom tro det. För vem i helvete HITTAR PÅ att dom får barn? Men jag lyssnade på deras tankar och började sedan att observera vad han sa när han talade om grabben. Mycket som lät märkligt alltså. Både angående barnet, vad han gjorde och hur han betedde sig, men också om saker runt omkring. Han visade en himla massa bilder på sina hundar, men aldrig nån på sin son. Jo en bild hade visat en gång, och det var tydligen den som hade fått vissa att betvivla detta faktum. Bilden i fråga var ett sönderklippt fotografi visande en pojke, men möbler och allt runt omkring andades 70-tal så det står härliga till. Kan det ha varit en bild på han själv i den åldern? Det var iaf vad som misstänktes. Dom hade det kärvt ekonomiskt, för hans sambo fick ingen föräldrapenning. Ehhhh va? Dom levde alltså på bara hans lön, jo men tjena. Om det framkom då eller i slutet av denna historia törs jag inte svara på, men dom fick iaf inget barnbidrag heller. Som jag skrev innan så var ju pojken inte helt frisk, mycket konstigheter var det. Han fick en ny njure från sin avlidna tvillingbror, som hans kropp hade svårt att ta till sig. Inget konstigt i sig, det är ju rätt vanligt vid organtransplantationer. Men alla om och men stämde inte. Någon som förstår att vi började ana ugglor i mossen?
Jag gick till skattemyndigheten och kollade lite på deras datorer, ville se om jag fick fram något där. Vi hade frågat vad grabben hette, vilket efternamn han hade? Vad heter hans sambo? Jag knappade in namnet vi fått, ingen träff. Okej hade jag gjort något fel? Jag provade med hennes efternamn, provade bådas efternamn. Ingenting, NADA! Började tvivla på om han ens hade någon sambo, men efter att ha sökt på henne så kom jag fram till att det var iaf sant. Hon fanns, och dom var skrivna på samma adress. Nu var ju frågan hur vi skulle gå vidare härifrån? Jag ångrar idag att jag inte gick och pratade med någon i personalen, med facit i hand så vet jag att mycket mer information hade kommit fram. Men det är lätt att vara efterklok.
Visst hade vi rätt mycket kött på benen, men ändå fanns tvivlen där. Hade vi missat nåt i våra eftersökningar? Det vore ju brutalt pinsamt att konfrontera honom med en anklagelse att det inte finns något barn, och sen visar det sig att vi har fel. Nej den risken var det ingen som ville ta. Historierna fortsatte, och värre blev dom. Dagisplats kostade mellan 3000-4000 i månaden, han skulle vara tvungen att jobba ihop komptid för att få ta ut föräldraledigt etc etc. Hallå det finns faktiskt dom på vårat jobb som har småbarn! Problemet, som vi såg det, var att vi inte hade några konkreta bevis som skulle styrka våra teorier. Det hade varit mycket enklare om det funnits svart på vitt, nånting... vad som helst. För vem skulle tro på oss om vi gick till chefsnivå och framförde vad vi trodde? Jag skulle nog inte ha gjort det iaf, det är en alltför osannolik historia för att vara sann. Tiden gick och vi funderade, och vi lyssnade...funderade lite till. Men ingen bra lösning dök upp i våra huvuden.
Förra måndagen kom han till jobbet och talade om att även denna sonen hade gått bort. PÅ SÖNDAGKVÄLL!!!! Vad fan gjorde han på jobbet då? Han sa att han inte var på humör. NÄHÄ säger du det. Till saken hör att vi har en annan kille på jobbet som faktiskt har förlorat ett barn, och han kom inte till arbetet dagen efter kan jag säga. Men hur tror ni han kände sig när den här luffarn kommer till jobbet dagen efter att hans son dött? Han mådde inte bra ska ni veta, han tog det väldigt hårt. Nu är det även så att han inte visste något om våra teorier, det var inget vi ville sprida ut hur som helst. Vi var bara några få som visste om det vid denna tidpunkten. Circle of trust...
Det vi "invigda" kände i denna stund var en stor ilska, respektlösheten mot den stackaren som verkligen förlorat ett barn. Nu var det allvar, detta måste få ett slut och det bums. På tisdagen fick chefen reda på vad vi trodde, och även allt som vi hört under denna tiden. Han hade också börjat fundera, eller iaf tyckt det var konstigt. Framför allt att han var på jobbet redan morgonen efter dödsfallet. Vi började nysta ännu mer i denna soppa, tog reda på hur vi kunde få veta mer. Vart skulle vi vända oss? Det visade sig vara hur jävla enkelt som helst. Alla uppgifter är tillgängliga för vem som helst. Det var bara att ringa skattemyndigheten så kollade dom upp detta, och sen faxade dom över papper till oss. Svart på vitt vad vi trott så länge. Det fanns inget barn, det har aldrig funnits några öht.
Detta var onsdag eftermiddag som vi fick dessa papper. På torsdag skulle begravningen ske, vilket innebar att han skulle vara ledig. Vi frågade vid vilken kyrka han skulle begravas. Sen ringde vi dit och frågade om det var någon begravning vid den tiden som han angett. Svaret var som väntat, ingenting fanns inplanerat. Inte ens någon annan tidpunkt (vilket vi självklart förstod men var tvungna att fråga om). Fredagen kom och det var dags för konfrontation. Alla papper lades på bordet, och han kunde inte ge någon förklaring. "Jaha konstigt att han inte fanns registrerad, det borde han vara." "Ja vi tycker det är konstigt att vi inte fått barnbidrag på nästan två år." Idioten satt alltså och blånekade fast han var överöst med bevis. Det sista som sades var att på måndag så ska en dödsattest visas upp. Efter en stund så sökte han upp chefen igen och erkände att det inte funnits några barn. Detta var precis innan hemgång, så ingen ville väl stanna kvar och diskutera. Han fick helgen på sig att tänka eller nåt.
Måndag morgon, han är sjuk. Förvånande? Tisdag, fortfarande sjuk. Svarar inte på samtal, abonnemang finns ej etc etc. Till slut svarar han på mejl, han skulle komma till jobbet imorgon (läs idag). Mycket riktigt, han dök upp idag. Nu ska även sägas att vi visste ingenting, det var bara chefen som visste om detta. Officiellt alltså. Så för våran del var det bara att försöka vara som vanligt. Jävligt lätt, eller hur.
Nu till slutet, han har fått gå hem. Han sa upp sig själv idag, och gick hem direkt. Men tror ni lögnerna slutade där? Nej då inte alls. Han hade ju trott att han skulle kunna berätta detta för oss (han vet ju inte att vi vet), och sen skulle allt vara som vanligt igen. Jo eller hur? Men när han kom ut från "mötet" så sa han att han hade sagt upp sig för att han hade fått ett nytt jobb, med mycket bättre lön. Till vissa sa han att han skulle jobba på ett ställe, till andra var det ett helt annat ställe. Någor företagsnamn kunde han inte, han hade glömt bort vad dom hette. Sen så skulle han på intervju imorgon. Varför ska man på intervju om man redan har fått ett nytt jobb? Detta inom loppet av en dryg timme. Stabil kille inte sant?
Hur kan man hitta på en sån här bisarr historia? Vart kommer den ifrån? Sitter man hemma och typ skriver manus, så att man vet vad man ska säga? Nej inte i detta fallet, då borde han ha skrivit lite trovärdigt iaf. Jag har inga svar, bara en helvetes massa frågor. Men vem ska jag fråga för att få svar på dom? Han själv kanske ni tänker. Jo tjena, varför skulle det komma någon sanning ur hans mun nu när det inte gjort det innan. Fråga en mytoman om varför han ljuger, det känns som en bra idé....NOT.
Kommentarer
Postat av: Linda
Haha det var det jävligaste!
Trackback
